|
|
Storasyster
Ingalill kom från Deje, men hunden Chessy fick stanna hemma idag. Ruth och
Mats hade kört från Gruvlyckan och vi från Färjestad. Vi åt och drack
jättegott -pepparkakor med gorgonzola/roquefort + glögg, paj mums-musm- och
kladdkaka á la after eight. Gött! Syskonen gjorde sitt bästa för att
dra igång högljudda diskussioner där så många olika åsikter som möjligt
behandlades.
Följande ämnen diskuterades högljutt under lunchen: Vädret
Mats hade kommit från Torsbytrakten på morgonen
direkt från "katastrofområdet" norr om Karlstad, dvs stora delar av
övriga Värmland. Natten mellan fredag och lördag var nämligen den
blåsigaste på 10-15 år. Som vanligt blev kraftbolaget överaskat över
vädrets makter -tänk att träd kunde välta, att träd kunde blåsa av... och
tänk att det kunde blåsa över flera kraftbolagets distrikt, -samtidigt! På
måndagen efter var det fortfarande några som ännu inte hade fått strömmen
tillbaka. Mats kunde rapportera direkt från slagfälten, då han blev väckt
mitt i natten av att plåttaket blåste av. Ingalill hade inte sovit gott i
Deje heller, så som det hade tutat och tjutit. Ruth hade inte hört något
alls på Gruvlyckan. Anneli och Lars hade förstått att det hade blåst,
men... Leif och Solveigh hade inte heller kunnat sova ostört, eftersom det
tjöt i fönstren. Datorer-
nytta eller fördärv
Efter att ämnet oväder hade tömts så övergick
samtalet till att behandla "nyttan eller otyget med datorer". Ämnet
introducerades av Anneli, som gjorde en snabb kalkyl över motståndet. Det
bedömdes vara svagt, eftersom det egentligen bara var Ingalill som inte har
någon dator hemma. Genom att rikta en direkt uppmaning till Leif om att ge
bort sin överblivna apparat till Ingalill, tändes Ingalills fighting spirit
direkt. Hon deklarerade att minsann, hon behövde ta mej f-n ingen sån
där jävla dator. Hon ville ha tid till att handarbeta, träffa folk, ja det
var ingen hejd på vad hon skulle kunna tänka sig mista om en dylik apparat
kom in i hennes liv. Ruth, som sällan går in i denna typ av av högljudda
diskussioner, dristade sig till att påpeka nyttan med Internet: "Man kan
betala sina räkningar, beställa varor, och ha kontakt med sina vänner som
är på semester i Thailand!" Solveigh ville inte ha så mycket med
apparaten och göra hon heller, så där fick Ingalill en bundsförvant. Trodde
hon. Men det visade sig att Solveigh nyttjade nätet hon också, men hon bad
Leif ta fram det hon ville ha (bla recept). Som så ofta slutade diskussionen
med att en av syskonen började bli sur och lite förbannad eftersom ingen -inte
heller denna gång- ändrade åsikt. Denna gång var det Anneli som själv fick
lämna walk over, genom att ropa "Nä nu blir jag snart förbannad, nu ger
vi fan i att diskutera detta mer!". Ingalills inlägg "Jag är så
dum i huvet, så jag skulle aldrig kunna lära mej en sån där apparat"
var det som avgjorde Annelis reträtt. Det finns ingenting som retar upp henne
så mycket som när storasyster spelar rollen "ynklig, dum, ytlig och
flamsig". Det är det
minsta hon är! Sex
och kärlek -nytta eller fördärv
Efter apparatdiskussionen
så övergick samtalet till ett annat favoritämne, behöver en karl/kvinna en
person av motsatt kön? Drastiska Ingalill presenterade sin kravspefikation -rik,
händig, självständig, aktiv, ha eget boende, egen ekonomi (men gärna bjuda
henne på trevliga resor då och då....) + en massa annat. Hon berättade
också om hennes fd svärmors goda råd: "Låt för all del aldrig nån
mer karl flötte in te dej! Löt'en komme å drecke kaffe, bju'n på mat och
så, men se te att han åker hem te sej etteröt!" Några hade sett Sven
Wolter diskutera med en psykolog om att våga satsa på ny kärlek en tid efter
att man förlorat den. Anneli och Solveigh beskrev sina känslor vid första
ögonblicket när deras livskärlekar uppenbarade sig. Det bara fanns där, och
de beteenden och tankar man brukade ha (akta sig, spela oåtkomlig, värdig,
kylig, cool) försvann sin kos. Plötsligt fanns där inget "om man skulle
våga, så kanske man skulle kunna vinna" utan helt plötsligt så kände
man att banne mej, den karln ville jag ha. Sen, några sekunder efteråt, kom
ju rädslan om att känslan inte var ömsesidig. Men då var det försent, man
hade redan blottat sig. Solweigh och Anneli prisade oförnuftet, Leif och Lars
log, Mats och Ruth flinade, Ingalill fnös och fnittrade hemlighetsfullt. Dags
att åka hem
Detta ämne initierades av
Ingalill, som var tvungen att bege sig mot Deje och sin hund. Eftersom hon hade
bilen hos Mats och Ruth, var de tvungna att dra iväg också. Lugnt och skönt
sa vi, Anneli och Lars, tack och hej till Leif och Solveigh. Klockan var över
fem, vi kom dit vid ett-tiden, så nu skulle vi hem och vila lördag.
|
