Vi var på väg till Deje Folkets Hus. Ryktet hade gått att det skulle vara pubkväll där (resterna efter den Stora händelsen 4 juli, då Pearl Harbour filmen hade premiär utomhus, - i Deje...).
Pubkvällen ställdes in, krångel med reklamen sas det...

Vi åkte till Frykenbaden, ett par mil nordost om Karlstad, istället.
Campingplatsen ligger vackert på en höjd med utsikt över sjön Fryken. Det är en trevlig campingplats med trevlig persional som tar väl hand om en.

Vi tänkte sova i bilen, men så såg vi att det fanns stugor att hyra. "Tyvärr alla är uthyrda. Men det finns två husvagnar lediga." 

Ingen av oss har sovit i en husvagn förut. Och eftersom vi inte vill ha något ogjort så slog vi till! Vi fick en vagn som var strategiskt placerad mitt emot receptionen, och närmaste granne till toaletterna/duscharna/tvättställena.

Efter installation i husvagnen, gick vi till den pub-inredda ladan med en stor veranda som vätte ut mot Fryken. Lars hade för säkerhets med sej gitarr och munspel, ifall det skulle bli tillfälle att spela.

Vid bordet bredvid oss satt fem unga norrmän. De var uppåt och mådde "Pelle". En båt la till nere vid bryggan och två medelålders överförfriskade par staplade sej upp till puben. En barnfamilj åt glass. Solen spridde sina kvällstrålar i det glittrande vattnet som skymtade mellan björkarnas grönska. (Det är inte för inte som Selma Lagerlöf kallar Fryken för "Lövens sjö"...) Svensk sommar som bäst?

Snart hade vi norskt sällskap vid vårt bord, deras autografer ser ni här bredvid. Det visade sej att de delade Lars intresse för sportskytte. Vi tror det var Mr Skaftnes som var vackert dekorerad med tatueringar och Mr Johnsen som startade allsången genom att be Lars ta upp gitarren och spela Sven Ingvars-låten "Min gitarr". Fler låtar följde...

Lagom till "allting kan gå i tu, ja, allting kan gå i tuuusen bitar, säjer du att du ä min vän, så är du kanske dä" anslöt sej ytterligare ett gäng som bidrog till att höja stämningen. 

När klockan närmade sej elva blev det mörkt och puben stängdes för att ron skulle få camparna att dra igen sina förtält och krypa in i sina bon. 

Ungarna försvann från minigolfen och folk började plocka bort tallrikar och glas från sina campingbord.

Endast några flämtande ljussken genom plastfönstren påminde om att att det satt folk och myste därinne. Några passerade vår husvagn på väg för att kissa kväll, diska grillpinnarna eller hämta vatten. Så småningom blev det helt tyst, vi kröp ner i sängarna, drog på oss täckena och slumrade in. Genom sömnen kunde vi framåt småtimmarna höra regnsmatter på taket.

När vi vaknade till vid niotiden öste regnet ner. Genom husvagnsfönstret kunde vi studera camparnas morgonbestyr. Ingen verkade nämnvärt bekymrad över hällregnet. 

Här var det folk som var vana. Inne i stan, där börjar folk rusa som galningar vid första droppe. Icke här...

Vi åt youghurt och mornade oss. Lars tog fram korsordet (vilken vi hade hört är en vanlig husvagns-
sysselsättning) 

Vid elvatiden begav vi oss hemåt. Det ösregnade hela vägen hem.