Det fanns inte en markering att gå efter, slyn var två meter hög, fullt med stenbumlingar, hål och igenväxt överallt. Dessutom i en uppförssluttning med solen liggande rakt på. Det fanns inte en chans att se utfarten därifrån. De enda som var glada var knotten, bromsarna och flugorna som tog sig ett riktigt skrovmål, -särskilt på Anneli. Tack vare att vi lyckades baxa upp Lars på en hög sten kunde han med hjälp av kikare ana något orange i en glänta längst upp. När vi så småningom lyckades kravla och klättra dit hittade vi en orangemålad pinne, som låg mot en stubbe. 

SKÄRPNING, TURISTBYRÅN I NORDVÄRMLAND! Det är oansvarigt att kalla detta för vandringsled och en hån mot vårt landskap att använda dess namn för detta helvete! VARNING! DET HÄR STÄLLET ÄR FARLIGT!
(Maila Turistbyrån i Torsby och fråga om de gjort i ordning leden innan ni försöker ta er dit!)

På bilden bredvid ser ni Lars, med det överväxta, dikade kalhygget bakom sej. Som enligt "vandringsledskartan" skulle vara ca 500 meter, lätt uppåt...

Äntligen lite utför. Vilken lättnad. 

När vi dessutom efter en stund hör ljudet av den porlande bäcken har vi bara en halvtimme  kvar fram till en uppfriskande fors som rinner ut i en liten sjö. 

Visst är våra  kroppar utmattade, men naturens livskraft ger själen en kick. Till och med Anneli orkar gå mer än tjugo meter i sträck. Hon har tagit på sig långbyxor som skydd mot anfallande insekter. 

Efter att sjöns kvällsljumma vatten svalkat och näckrosorna smekt våra nakna kroppar (bild saknas) återfår vi frid i våra sinnen. 

Hjortronen är mogna på myren intill.

Vi matar fiskarna med resterna av kvällsmaten och slappar i solnedgången. 

Inuti bildens mörka hål finns ett vindskydd, men vi tycker tältet är hemtrevligare.

I den fridfulla natten vaggas vi till söms av den porlande bäcken som rinner ut i sjön alldeles intill vårt "hem". 

Vi känner oss starka och duktiga som överhuvudtaget överlevt denna första etapp! 

Packningen får nu också vila, den är ju betydligt lättare eftersom vi är mätta och skönt trötta.

Efter att ha vägrat gå genom ännu ett omärkt kalhygge (vi följde istället en skogsavverkningsväg längs en liten älv) gick på leden igen strax efter Värmlands högsta berg, Granberget (som vi därmed missade).

Och se, så lycklig Lars blev när han fick se den oranga stolpen! Vi var på rätt väg! Plötsligt var leden ordentligt utstakad, med nya fina ledstolpar och nya spångar lagda på de flesta ställen.

"Det är inte min tyngd som gör att stolpen är sned. Den hängde så här!", hälsar Lars.

Denna andra dag gick som en dans och plötsligt befann vi oss vid älven Tåsan, där vi slog läger för kvällen. Vi älskar porlandet.

Anneli vaknar, känner sej yr i huvudet och ser sämre än vanligt utan sina ögonlinser. Och det kliar överallt. Lars vaknar och känner knappt igen sin sambo. Hon är svullen, inte bara i ansiktet, läppar och händer utan har också stora kliande bumlingar på hela kroppen. 

Vi bestämmer oss för att försöka ta oss upp till Långberget för att se om vi kan få lift med någon ner till Ransby. Det verkar inte vara någon bra idé att traska 1,5 mil grusväg för att ta sig ner till Riksväg 62 och försöka hitta buss eller lift därifrån (några mil). Så vi beger oss av igen, på en liten skogsväg som klättrar brant uppåt mot Långberget. 

Vi hör bjällror på avstånd. Plötsligt hör vi dessutom ett dovt brummande... EN VOLVO kämpar sig på tvåans växel fram mot oss. Och kvinnan stannar... Hon ska till sätern strax ovanför, "det kommer en gäng vandrande turister från Långberget dit". Har vi tid att vänta kan vi i eftermiddag få åka med henne ner till riksväg 62. Underbara kvinna! Och vilka människor -och djur- vi mötte där uppe i skogen! En man och en kvinna bodde där under somrarna för att ta hand om de frigående korna och getterna, precis som förr i tiden. Och vi blev helt övertygande om att både tömter, tröll och annat skrömt ser te så att allt går rätt te där öppe på bärge.

Tack ska ni ha, och må Vålhallssätern få leva i evighet!

Efter att Anneli blivit baddad med samma mixtur som korna, vi blivit bjudna på gott fika, fått berättat om säterns historia och pratat om ditt och datt, fick vi skjuts ända ner till bilen i Ransby. Och sen var det bara att vrida om nyckeln och ratten för att åter styra hem mot Karlstad. Några dagar för tidigt. Men nödvändigt. (Anneli fick allergitabletter på vårdcentralen och hämtade sig efter några dagar)