LETTLANDS HISTORIA
”Rutten från vikingarna till grekerna”

Riga år 1547

Legendarisk historia

Området som idag kallas Lettland har varit bebott sedan 9000 f.K. men det var inte förrän första halvan av 2000-talet f.K. som de medeltida baltiska stammarna, som var förfäder till det lettiska folket, anlände.

I början av vår tideräkning var området, som idag kallas Lettland, känt som ett transitland. Den kända vägen som vikingarna använde för att komma ner till grekerna, som nämns i medeltida krönikor, sträckte sig från Skandinavien genom lettiskt territorium längs med floden Daugava till forntida Ryssland och Bysanska riket. Under den här tiden deltog letterna aktivt i byteshandeln mellan öst och väst.

Över hela Europa, ända bort till forntida Grekland och Romerska riket, var Lettlands kust känd för sin bärnsten som fram till medeltiden på många ställen ansågs vara värdefullare än guld.

År 800 e.K. började letterna forma specifika kungariken. Gradvis utvecklades fyra individuella lettiska stammar: kurer, lettgaller, seler och semgaller (på lettiska: kursi, latgali, seli och zemgali). Den största var den lettgallska stammen, som var mest avancerad i social och politisk utveckling. På 1000- och 1100-talet präglades kurernas livsstil av plundring och byteshandel och på den baltiska västkusten blev de kända som de "Baltiska Vikingarna". Däremot var selerna och semgallerna kända som fredliga och framgångsrika lantbrukare.

Under tyskt styre

På grund av det strategiska, geografiska läget har Lettland alltid blivit invaderat av andra större nationer och den här situationen har ofta definierats som Lettlands öde. I slutet av 1000-talet besöktes Lettland ofta av handelsmän från Västeuropa, som reste längs med Daugava till Ryssland.

I slutet av århundradet däremot anlände tyska handelsmän och predikanter för att försöka omvända de lettiska hedningarna och (Finno-Urgian) till kristen tro. Letterna var måttligt interessernde över att byta till en ny och annorlunda religion och opponerade sig kraftigt mot den kristna reformationen. När nyheten nådde Påven i Rom skickades korsriddare för att påverka situationen.

Tyskarna grundade Riga år 1201 som med tiden blev den största och vackraste staden i södra delen av Östersjön. De tyska korsriddarna blev slutet för de lettiska kungarikena. På 1100-talet utvecklades en allians av länsnationer under tyskt styre som kallades Livland och bestod av delar av dagens Estland och Lettland. År 1282 blev Riga och senare Cesis, Limbazi, Koknesa och Valmiera, en del av Hansan. Efter det blev Riga ännu viktigare då det fungerade som genomfartsled mellan öst och väst. Riga som den mest centrala staden i Baltikum utvecklade därför ett nära samarbete med Västeuropa.

Under polskt och svenskt styre

1400-talet var en tid med många möjligheter trots reformationen och kollapsen av det Livländska riket.

Efter det s.k. Livlänska kriget (1558-1583) kom det lettiska territoriet under polskt-litauiskt styre. Den protestantiska tron var accepterad i Kurzeme, Zemgale och Vidzeme men i Latgale dominerade den romersk-katolska tron och så är fallet än idag.

På 1500-talet var hertigdömet av Kurzeme en del av Livland och upplevde en märkbar ekonomisk tillväxt. Två kolonier etablerades - en ö i Gambiafloden (Afrika) och ön Tobago (Karibiska havet). Lettiska namn från denna tid lever fortfarande kvar på dessa två platser.

Efter kriget mellan Polen och Sverige (1600-1629) kom Riga 1621 under svenskt styre och blev Sveriges största och mest utvecklade stad. Under den här tiden var Vidzeme känd som ”svenskt levebröd” p.g.a. den stora mängd vete som producerades här.

Nationen Lettland stärktes på 1500-talet genom att kurer, lettgaller, seler, semgaller och liver (Finno-Urgians) gick ihop till en enad kulturell nation (på lettiska: latviesi) och utvecklade ett gemensamt språk-lettiska.

Under ryskt styre

I början av 1700-talet bröt ”Det Stora Nordiska Kriget” ut. Anledningen till detta krig var att ryssarna gjorde anspråk på dagens lettiska territorium. Ett av målen var att säkra den berömda och rika staden Riga. År 1710 lyckas den ryske tsaren, Peter den förste, säkra Vidzeme. Ryssland kunde sen ta sig genom Vidzeme till Riga och erhålla fri väg till Europa. I slutet av århundradet låg hela Lettland under ryskt styre.

I slutet av 1700-talet utvecklades industrin snabbt och antalet invånare växte. Lettland blev Rysslands mest framgångsrika provins.

I början av 1800-talet började en stark nationalism växa fram, både här i Lettland och i andra delar av Europa. Den första lettiska tidningen trycktes och kulturen växte.

Ledande roll för frihetskampen i slutet av 1800-talet hade de så kallade ”New Latvians” (på lettiska: jaunlatviesi). De hade ledande roller i Lettlands kulturella och sociala liv och de krävde samma rättigheter som andra länder så länge hade haft.

Kampen för självständighet

Första Världskriget involverade det lettiska folket och det lettiska territoriet. Lettiska soldater, kallade latviesu strelnieki, blev inkallade till den ryska armén för att kämpa på den ryska sidan och de blev långväga kända för sitt mod.

Idén om ett självständigt Lettland blev verklig i början av 1900-talet, tack vare den röriga efterkrigstiden som gav letterna ett utmärkt tillfälle att utveckla en självständig stat. Lettland utropade sin självständighet kort efter första världs krigets slut – 18 november 1918. Den första att erkänna Lettland som självständig stat var Sovjet Ryssland genom att avsäga sig allt bestämmande. Men framtida handlingar skulle visa, att det bara hade varit tomma löften.

Den 26 januari 1921 erkändes Lettland självständighet internationellt. Samma år blev Lettland medlem i ”League of nations” och kunde även ta del av andra demokratiska rörelser och organisationer som de tidigare hade blivit förhindrade.

Under denna tid blev Lettland känt som ett land som tog hand om och uppmärksammade minoriteter runt om i världen. Under 1930-talet var det högkonjunktur i Lettland och de hade en av Europas högsta levnadsstandarder.

Förlorad självständighet

Efter undertecknandet av den så kallade Molotov-Ribbentrop pakten den 23 augusti 1939 blev Lettland en strategisk plats för Sovjetunionens intressen och genom överenskommelse i detta fruktansvärda hemlig-stämplade dokument ockuperade sovjetiska styrkor Lettland den 17 juni 1940. Några månader senare blev Lettland mot sin vilja en del av Sovjetunionen. Natten mellan den 13 och 14 juni, 1941, deporterades 10 000-tals letter till Sibirien och under det första året föll 35 000 människor offer för den Sovjetiska ockupationen.

I början av Andra Världskriget ockuperades Lettland av tyska styrkor och över 90% av de lettiska judarna fördes till koncentrationsläger och mördades.

År 1944 utkämpades hårda strider i Lettland mellan tyska och sovjetiska trupper och längsta strået drog Sovjetunionen. Båda sidor kallade in letter för att strida i sina styrkor och på detta sätt led landet stora förluster av kriget. Senare samma år blev Lettland ännu en gång ockuperat av Sovjetunionen som omgående återinförde den förkrigsordning som tidigare rådde.

Åren som följde efter kriget var mycket tunga och tragiska för Lettland, då 120 000 letter fängslades eller deporterades till det sovjetiska koncentrationslägret, GULAG. 130 000 letter flydde även från ryska armén till Västeuropa och den 25 mars 1949 deporterades 43 000 lantbrukare till Sibiren i skämselsyfte, detta för att det skulle gå lättare att genomföra kollektiviseringen av jordbruket. En förryskning av Lettland inleddes och för att förhindra användandet av det lettiska språket införde man många administrativa hinder.

Till slut var Lettland tvunget att införa det sovjetiska sättet gällande jordbruk och infrastruktur och det arbete som man byggt upp under 1920- och 1930- talet blev avsiktligt förstört.

På grund av den välutvecklade infrastrukturen och välutbildade specialister bestämdes det i Moskva, att Sovjetunionens mest avancerade tillverkningsindustrier skulle flyttas till Lettland. För att sköta dessa fabriker tvångsförflyttades mängder av ryssar till Lettland vilket gjorde att befolkningsmängden ökade avsevärt. Före andra världskriget utgjorde lettländare 75 % av befolkningen men i slutet av 1980-talet bara 50 %. Dagens totala invånarantal är 2 420 000.

Återinförd självständighet

En liberalisering av den kommunistiska regimen började i mitten av 1980-talet i Sovjet Unionen. I Lettland tog man genast tillfället i akt och det dök omedelbart upp ett antal social-politiska organisationer som t.ex. Tautas Fronte (Lettlands Populära Front), Latvijas Nacionalas Neatkaribas Kustiba (Frihetsrörelsen), Pilsonu Kongress (Lettlands medborgarkongress). Dessa grupper stod för återinförandet av nationell självständighet.

Den 23 augusti 1989 var det 50 år sedan det fruktansvärda Molotov-Ribbentropavtalet undertecknades. För att dra åt sig resten av världens uppmärksamhet om de Baltiska staternas öde, bildade folket en mänsklig kedja som sträckte sig från Tallinn, genom Riga och ner till Vilnius, 600 km lång. Detta symboliserade deras gemensamma mål – självständighet. Den 4 maj 1990 tog Lettland ett stort steg mot förnyad självständighet genom att självständighetsdeklarationen godkändes av det lettiska parlamentet och landets främsta mål var nu att bli fri från Sovjetiskt styre. Den 21 augusti 1991 var målet nått och landet erkändes som självständigt. September samma år accepterade även Sovjetunionen Lettland som självständigt.

Strax efter återinförandet av självständigheten blev Lettland medlem i FN och övergick återigen till att vara en demokratisk nation. År 1992 blev Lettland berättigat att delta i Internationella Valuta Fonden och 1994 även i NATO´s freds organisation, ”Partnership for Peace”. Ett frihandelsavtal upprättades med EU samma år. Lettland är redan medlem i Europarådet och kandiderar nu om medlemskap i EU. Lettland var det första landet av de baltiska staterna att bli antagen till Världshandelsorganisationen.

Lettland utvecklas för närvarande i västerländsk riktning. Landet spårs ett medlemskap i EU och NATO samt ett nära samarbete med de Baltiska staterna, är en nödvändighet för framgång och välfärd.

© Skriven av: Raimonds Ceruzis

© Lettiska Institutet, 2000