	Livet... Barnet... Barnbarnet...

	Hej bebisen... Inte hade mormor i sin vildaste fantasi kunnat tro att det fanns något mer fantasiskt än de ögonblick då Mirja, Marcus och Rasmus klev in i världen. Inte hade väl mormor trott att känslan av delaktighet skulle vara så stark inför en annan kvinnas barn... Jag hade njutit av att min dotter, min bebis, hittat rätt i livet. Njutit av att hon med sin Marcus skulle göra de rätta valen som skulle berika dem båda. Var övertygad om att när deras barn väl kom som så skulle de vara väl rustade för det. Alltså, det var bara att koppla av.

	Men, så satt dom där, Mirja och Marcus, vid vårt köksbord, någon gång under våren 2005. "Vi ska bli föräldrar". PANG! Jag blev träffad av blixten! Inte av nyheten i sig, den hade jag ju väntat på, men inte var jag förberedd på alla känslor som rumlade inuti och strulade till mitt sinne och mitt omdöme... Mirja och Marcus är omtänksamma. Mormor fick snart den första bilden via mail, vilken gjorde henne försjunken i det fantastiska... Lars ser en tjej... Jag vet inte inte...
			Bilderna på mammas bebis med kula på magen började droppa in. Ibland var hon på semester i Brasilien, ibland på jobbet... Å, shit, tänkte mormor, som hade svårt att skilja på sin egen och dotterns graviditet... Sedan över 30 år gamla och begravda tankar och funderingar dök åter upp... Vid närmare granskning så kan dock mormor konstatera att Mirja ser mycket häftigare ut än sin morsa gjorde.
		I september var det dags att sluta jobba och förbereda sig för mammarollen. I det ingick att tillfredställa alla mor-, far- och plastmor-, plastfarföräldrars nyfikenhet och möjlighet att få se den livlige krabaten sparka Mirjas mage tre- och fyrkantig... Hemma hos oss passade vi på att ta ett foto vid det nyplanterade äppelträdet, där vi hoppas att bebisen ska få smaka på många och saftiga sådana...